theperfectcatch

Att vara nykär är det bästa som finns , man känner det där pirret i magen när man träffar den man älskar och man känner verkligen att denna personen kommer man att mspendera resten av sitt liv med.
Man bara älskar åsynen av personen och älskar det sättet han kollar på en .
När man sitter och tänker på honom märker man att man sitter och ler.
Den där känslan när det känns som om hjärtat hoppar till när han ger en en puss.
Känslan av att känna sig värdig någon med ett så fint hjärta.

Sen kommer "mellankärleken" allting är fortfarande likadant , men inte lika exalterande längre.
Känslorna är starkare men allting är inte likadant ..

Sen kommer det där i slutet , man blir för van vid varandra , kanske tröttnar på hans föräldrars tjat och undrar varför han hellre hjälper dom än är med sin älskade .
Visst , jag kommer alltid att älska min familj över allt annat men jag skulle aldrig ta den jag älskar för givet . Men så blir det tillslut , man tar den andra för givet och tror att den alltid komer att stå kvar vid ens sida .
Det spelar väl ingen roll med lite små tjafs ? Jo , för det blir större bråk och sen tillslut orkar man bara inte mer .
Det värsta är med kärleken är när man tittar på den personen man älskar så himla mycket och så ser an bara tomhet i hans ögon när han tittar tillbaka på en. Det är som att han har sett för mycket av en redan och det räcker .

Nä usch , jag är trött på att bli sårad jag är trött på att hoppas och jag är så jävla trött på att tro att det finns en "mr right" därute .